Lyssnar på en deckare i öronen medans jag trampar på träningscykeln. Det berättas om hat som uppstod i 2:a världskriget och hur det fortplantas och drabbar omgivningen även i fredstid många år senare. En fiktiv historia som nästan kunde vara sann.
Mina tankar går till Allan Widmans veteranutredning. Hoppas att det kommer många och genomtänkta förbättringsförslag när den offentliggörs. Hoppas den leder till att vi tar hand om våra soldater som varit i länder där de hemskaste syner har spelats upp framför dem. Och att vi använder de mest begåvade från varje yrkeskategori för att hjälpa varje soldat att få leva ett liv i Sverige utan ångest och mardrömmar i flera år efteråt.
Tänker också på det toppmöte med Karzai och utrikesministrarna som träffades i England igår. Media skrev en hel del, om hur USA nu ändrar sig och funderar över "hearts and minds", att vinna befolkningens förtroende som vägen mot fred.
Kan droppen urholka stenen?
Jag hävdar med en dåres envishet att kriget i Afghanistan aldrig kan vinnas med militär men freden kommer med civil insats.
Men det måste till kvinnor med!
På förskolan idag sätter medvetna förskollärare inte längre varannnan kille, varannan tjej när barnen ska äta. Pojkarna förut utvecklade inte sitt språk, de kunde säga "öhhh" och då räknade flickan med en snabb blick ut att han menade "Vill du vara snäll och skicka mjölken". Pojkarnas språk utvecklades inte då, de tappade flera ljud i munnen och är genom hela skolgången ca ett år efter flickor. Paralleller kan även dras med enkönade arbetsplatser som vi alla vet bör undvikas, det ger inte en god arbetsmiljö. Likaså bolagsstyrelser eller forskningsprojekt: när de inblandade är olika lyfter tanken längre (om de tar intryck av varandra!)
Det händer samma sak i krig. När missionerna är så gott som enkönade tappar männen den del som de inte är präglade att se och jobba för. Att förinta fienden blir målet. Men hur går det med befolkningen? USAs krigsföring är ett tydligt exempel på detta.
Tänk om de kunde vakna till nu och inse att allt inte är svart eller vitt. Att byäldsten kan vara både krigare men också familjefar. Att talibanen är ledare men också ansvarig för sin grupp. Att ledarna är vänner men också ingår i större nätverk av bekanta och släkt. Och det spelar roll för freden. Och att man måste leva som man lär . Både amerikaner och afghaner.
Tänk om den civila delen kunde få lika stort utrymme och vara lika välplanerad som den militära. Tänk om vi kunde sluta se Afghanistan som ett land där vi börjar jobba i den värsta delen utan istället ser landet som delar och börjar att arbeta i de lugnare delarna med de civila insatserna och ser till att afghanerna får veta det. De som flyr till andra länder kunde få en fristad i Afghanistan istället, varför inte i Mazar-e-Sharif? Bygg skolor, bygg hälsocentraler, jobba parallellt med befolkningen och utbilda dem i undervisning och sjukvård. Ta tag i de civila delarna och utveckla dem.
Men det ska till kvinnor som sitter mellan varje beslutsfattare innan vi kommer dit. Idag består det offentliga rummet av idel män som lägger planen, och då kommer vissa saker att fattas...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar