Skolan i Afghanistan

Från resan till Sherbergan och hemresan från Marmal, flygplatsen i området kunde jag se ut över det oerhört torra landskapet. Här och där växte gräs, men det var ont om träd och det lilla vatten jag såg var brunt. I båda städerna vimlade det av folk, mest män. Kvinnor bar burka, fast några hade enbart en sjal över håret.

De som är soldater på en camp får inte röra sig civilt ute i samhället. Det fick jag! Jag fick åka tillsammans med Elisabet, Sidas representant och en chaufför för att besöka departementet för kvinnofrågor i Mazar-e-Sharif (MeS) Där togs vi emot av två kvinnor, den ena chef och den andra översättare från pashtu till engelska. De berättade att när talibanerna måste dra sig tillbaka från vissa delar i norr uppstod ett enormt behov av utbildning, både för män och kvinnor. Många valde att flytta in till MeS för att deras barn skulle få den möjligheten. De förslog att vi skulle besöka en skola efteråt.

Men innan träffade vi den manlige chefen för 20 av MeS 70 skolor. I alla skolor gick det mellan 4500 till 7000 barn. De fick jobba i treskift för att klara det. Det fanns pojkskolor men också flickskolor och dessutom ett antal blandade skolor för båda könen. Men då gick flickorna i första gruppen på morgonen och pojkarna kom senare. Flickor undervisas av kvinnliga lärare. I MeS går det att rekrytera kvinnliga lärare men på landsbygden är det omöjligt. Tidigare hade det varit ca 33 % flickor men nu var det 45 %.

De flesta barn går 6 år i skolan, men några hoppar av efter 3 år. Många flickor måste gifta sig vid 12 års ålder. Läskunnigheten är inte så hög. I skolan jag besökte fanns 5500 elever, enbart pojkar. De hade inte bänkar att sitta i till alla. Den svarta tavla som fanns var knappt så den hängde ihop, några kritor fanns inte. De berättade att de fått 20 datorer av något snällt land i väst, men de hade ingen ström på skolan så de var obrukbara. Några få elever kunde prata med mig på engelska, de läste språket men det var ju få tillfällen att öva.

Allt jag sett visar att det civila ändå går framåt tack vare vår närvaro i området. Att fler barn får gå i skola, att en större andel är flickor är trots allt hopp om att det finns en framtid som är möjlig där demokratin kan ta en större andel. Däremot blir det inte ett västerländskt samhälle men vem hade tänkt det? Internationell trupp är nödvändig i området och om vi dessutom kan öka andelen civil närvaro och utbilda afghanska poliser, domare, åklagare och andra som kan upprätthålla samhällsstrukturen finns det möjlighet att åstadkomma ett bättre samhälle för den afghanska befolkningen. Då måste vi stanna där ett tag till…

Sjukvård

Hur fungerar sjukvården på campen? Självklart måste en sån chans tas när jag är där att med egna ögon kunna få se vad som händer.

Vi besökte ett tält som kunde ställas upp på några minuter. Här kunde en skadad person tas omhand av läkare och få den första hjälpen. Dessutom finns ett par Patrior som är Medevac, utrustade med bårar och med möjlighet att ge t ex blod. Imponerande!

Dessa Patrior följer alltid med ut i fält och håller sig i närheten av övriga gänget. De kan ta hand om ev skadade omgående med den kompetens och det material som de förfogar över.

Tyvärr fanns just nu ett bekymmer i hela Afghanistan och det gällde Röda Korset och deras symbol som är känd i hela världen. Den symbolen finns det överenskommelser om att den alltid är fredad, även i krig. Men det bryr sig inte talibanerna om. De har skjutit ändå. Hur ska man då göra? Ta bort den och inte visa utåt att det finns sjukvård inom räckhåll? Låta symbolen med Röda Korset vara kvar och riskera att bli beskjuten? Utrusta personalen med vapen i syfte att kunna skydda sig själva?

Frågan är komplex och tål att tänkas några varv till på.

Hur ofta har det hänt, när har det hänt, varför har vi inte fått information om detta tidigare?

Återkommer om helikoptar och Medevac

På väg mot Sherbergan i Afghanistan

Att ta på sig utrustning på morgonen, se färdvägen på karta och ta sig in i stridsfordonet är ett kapitel för sig. Tungt, varmt och spännande. Men samtidigt känner jag en stor ödmjukhet inför den planering som gjorts för att ta oss från campen i Mazar-e-Sharif till Sherbergan, en stad som ligger troligtvis några mil ifrån. Men färdmässigt betyder det ett par timmar i en sittställning där man inte kan räta på ryggen fullt ut. Det var bara att bita ihop.

Tur i alla fall var att jag fick kliva in sist, så jag hade en liten ruta på 4 x 10 cm att se ut igenom. Det monotona ljudet som uppstår med öronproppar i är sövande, men jag kämpade emot och ville se ut hela tiden. Efter en stund började det att regna och då virvlade dammet upp och la sig som en hinna för glaset. När vi stannade idkade jag fönsterputs...

Ett torrt landskap skymtade genom rutan. Nån grön plätt fanns, men avsaknad av prunkande trädgårdar och vatten uteblev. Torrt, dammigt och varmt var nog mer rätt. Vägen var guppig och efter ca 40 minuter stannade vi för första anhalten. Vi kollade på en polisstation där ANP, den afghanska polisen fått hjälp att bygga en skyddsmur runt stationen.

Desstutom passerade vi ett litet vattendrag, som en bäck, där vi hjälpt till att svetsa fast ett galler för att ingen IED (bomb) skulle kunna sticka in under den lilla bron och explodera. Snillrikt, men det finns många små broar i Afghanistan.

Landskapet var kargt, gräs fanns på några platser men dammet tog överhand överallt. En gammal pipeline syntes i bakgrunden, ett arv från sovjettidens ockupation, helt obrukbar, rostig men hur lång som helst och avskuren på flera ställen. Ett bra ställe att gömma sig bakom om man ville nåt ont...

Men vi var väl skyddade av våra soldater. De kollade allt innan vi släpptes ut, och sen stod de på pass och kollade runt medans vi fick informationen om just det ställe vi var på och vad som hänt där tidigare. Folk passerade på vägen i gamla bilar, nån hade trehjulingar med överbyggt flak där vi skymtade att familjen satt och fraktades med barn, burkor och män. En annorlunda värld för oss som kommer från det skyddande Sverige med bälten, hjälmar och trottoarer.

Hundar i Afghanistan!

De hundar som är i Afghanistan under min vistelse har precis som människor en viss form av ledighet, inte semester men "leave". Och dessvärre hade hundarna det just den här veckan. Istället fick jag ta del av en video om hur de jobbar tillsammans med sin hundförare.

Om de är rätt tränade har de ett väderkorn som kan sniffa upp de dolda bomber som ibland finns nedgrävda i marken, och de är betydligt snabbare än allt annat i mekanisk väg.

De tränas för att söka av en väg som ligger framför dem på ett mycket effektivt sätt. De markerar när de väl hittar nåt misstänkt och då kan den mänskliga resursen gå fram om elliminera det som finns där. Effektivt och bra. De kan spåra det som är nedgrävt och även sånt som ligger i vatten.

Jag har personligen fått närvara när hundar har letat narkotika, då på ett fängelse i Sverige. Personen som hade narkotika på sig var jag, och hunden markerade omedelbart, till och med på vilken sida av kroppen den lilla påsen befann sig. Det tog nån sekund. Och dessutom tyckte hunden att det var kul!

Varför har vi inte fler hundar för de värdefulla uppdrag de kan utföra? Vi vet att militären behöver hundar, men det gör polis, tull och andra myndigheter också. Här finns ett uppdrag att ta itu med! Besökte hundskolan i Sollefteå för nåt år sen och kunde se hur effektivt det går att få fram dugliga hundar för olika uppdrag.

Så nu får det väl bli nån motion i höst, igen!

Varför DN debatt?

Av vilken orsak väljer Sten Tolgfors att gå ut på DN debatt om att han söker Riksdagens stöd för att inhandla några helikoptrar? Räckte det inte med att talmannen i Riksdagen uppmanat Fredrik Reinfeldt och kompani att se till att budget offentliggörs samtidigt det datum som aviserats i kammaren?
Ren och skär populistisk propaganda för att lyfta deras budget ett antal gånger i media i stället för att göra som påbjudes: Berätta budget för Riksdagen i kammaren först!

Läs gärna DN debatt som skriver om detta eller bloggen från Wiseman som är på hugget

Äntligen...Afghanistan!

Ett varmt välkomnande i Abu Dhabi

En stor önskan har gått i uppfyllelse: Jag fick resa till Afghanistan! Nu tänker jag berätta om mina upplevelser i ett antal bloggar.

Under resan skrev jag inget på bloggen: Jag ville inte röja vart jag var! Spännande och viktigt att försöka följa de regler som sattes upp, i första hand av Försvarsmakten och sen även av Riksdagens säkerhetsfolk. Stort tack för all hjälp så här långt.

Den 23/3 steg jag upp 03.30 för att ta mig till Arlanda med vidare transport till Frankfurt och sen Abu Dhabi. Det här var sista resan för Försvarsmakten som går denna resrutt: Den tar alldeles för lång tid! 24 timmars resa tär på krafter, inte bara på mig utan även på alla de soldater som varit hemma på leave (ledighet) och nu skulle tillbaka för att avsluta missionen. I fortsättningen ska resan ske med direktflyg, nåt vi tjänar både tid och pengar på.

Efter 2,5 + 6,5 timmars flyg med 3 timmars uppehåll i Frankfurt nådde vi Abu Dhabi. Värmen slog emot oss, det var kväll men fortfarande dallrade luften. Vi hade kängor och varma kläder, men nu blev det bråttom att knyta upp skosnören. Vi fick hastigt slänga in packningen i Villa Nobel och sen fördes vi till en restaurang där vi åt middag. Inkvartering sen för min del i ett rum med 16 sängar, där jag fick en rumskamrat, Eva, som var på väg till Afghanistan precis som jag.

Eva var erfaren, visste var duschen låg och sen kopplade hon in en film på sin dator och somnade. Jag låg vaken en lång stund och funderade över vad jag gett mig in på.

Forts följer

Danska soldater mår dåligt

De danska soldaterna är utsatta för orimliga påfrestningar i Afghanistan. Många av dessa (11 st) har dessvärre tog livet av sig efter hemkomsten.
Det kan vara ännu fler som man inte upptäcker.
Så svårt kan det vara att leva med bilder på näthinnan från vad som händer i andra länder.
Hur ska vi vara säkra på att upptäcka detta hos våra svenska soldater? Vi måste vara oerhört noga när våra svenska tjejer och killar kommer hem efter uppdraget. Det räcker inte enbart med medalj och en egen dag, det måste vara återkommande samtal med de som tjänstgjort utomlands. Och egentligen borde det vara samtal även med familjen...
För tankar kan komma upp långt senare i livet, allt händer inte med en gång. Många vittnar om att flera år efter så finns mardrömmar kvar som kommer och går. Dagens Nyheters artikel vittnar om att frågan kommer upp till ytan nu.
Det är en stor uppgift för Försvarsmakten att ta ett rejält tag i de här frågorna.

ett litet steg..

åt rätt håll...Nu avskrivs utlandsskulden för Afghanistan. 7 miljarder mindre att fundera över för dem. De har nu en liten chans att fokusera på landets uppbyggnad. Måtte de ta den chansen och även ett större grepp för att få bort den korruption som genomsyrar allt i hela landet.
Allt enligt en liten notis på Sveriges Radio som följer vad som händer.

Gör vi nytta?

Tänker en hel del på hur vi knyter an till andra nationer, vi som är politiker och har möjligheten att träffa andra parlamentarier från hela världen. Förändrar vi något? Gör vår närvaro att nåt händer eller åker alla hem till precis samma land med samma tankar som förut innan våra möten? Just nu tänker jag mest på OSSEs vintermöte i Wien, förstås.

Förmodligen går det både att svara ja och nej på frågan och även ett eventuellt "jaså".

För min egen del deltog jag livligare än vanligt med andra länder. Eftersom jag har en roll i socialistgruppen som nån form av sekreterare fast utan skrivansvar så deltog jag i våra gruppmöten. Jag ser till att alla får de uppmaningar som vår ordförande Tony vill att de ska ha via mail, jag försöker stötta så vi vet och inser vad som händer runt våra möten och vad vi kan göra för att förändra om vi så vill.

Ett speciellt möte som biter sig fast var mitt samtal med Kirgistans kvinnliga ombud, Roza. Vi blev presenterade för varandra, därför att hon ville vara med i vår socialistiska grupp. Hon är fd utrikesminister, numera parlamentariker, och deltar också i OSSEs möten. Morgonen efter vårt samtal kom hon på vårt gruppmöte, lyste upp när hon såg mig och kom och satte sig bredvid mig som vi vore gamla bekanta. Det kändes bra. Jag ska ta vara på den vänskapen.

Sen höll jag förstås mitt inlägg om Afghanistan. Jag var den enda som nämnde vatten och sanitetsanläggningar. Så jag tror det har betydelse. Blev också tillfrågad om jag ville bli ansvarig i någon form för Afghanistan i organisationen, den karamellen ska jag suga på lite till innan jag svarar...så visst gör vi skillnad när vi möts...

OSSE i Wien

Är på vintermötet med Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, som numera innehåller förutom USA o Kanada, Ryssland och ett flertal länder öster om Wien. Oerhört spännande, har just blivit bekant med en kollega från Kirgistan, hon pratar engelska och det är mycket intressant att ta del av vad hon säger.
Idag på eftermiddagen är en debatt om Afghanistan som jag ser som höjdpunkten för det här mötet. Jag har redan begärt ordet och jag vet att jag får det i början av en 2 timmar lång debatt. Mitt inlägg ska såklart handla om rent vatten och sanitet, vikten av att satsa civilt och att även prata om vad som vi behöver göra på det området. Även om skolan i Afghanistan har ökat de senaste 5 åren från 1 miljon pojkar till 6 miljoner flickor och pojkar är det långt kvar, för att inte prata enbart antal så kunde även läroplaner skrivas och förbättras, det blir nog mest Koranen.
Vi är 56 länder på plats här, det vimlar av språk även om vi har 7 officiella språk där vi har översättare som jobbar hårt.
Nu blir jag snart utkörd ur detta rum, en stor sal som varit mer eller mindre tom en stund, för nu kommer Kazakstan och ska ha ett möte...

Klusterbomber - nej!

Äntligen har tillräckligt många länder skrivit på att de ställer upp och säger nej till klusterbomber. FNs chef Ban Ki Moon sa att nu skulle hela konventionen ratifisieras och börja gälla från 1 augusti. Det känns bra, hoppas att de andra länderna snart följer efter och tar detta på djupaste allvar.
Klusterbomber är ett fruktansvärt vapen som drabbar civilbefolkningen mycket hårt. Dessa små bomber ligger kvar på marken mycket länge, ibland färgglada och lockande vilket gör att ibland tar ett barn och lyfter upp en bomb. Effekten är förödande. De exploderar, dödar eller lemlästar offer för livet.
Men klusterbomber ligger också till hinder för vuxna som har behov av att odla mark. I Afghanistan är 11% av marken täckt av klusterbomber vilket gör den totalt obrukbar. I ett land som så väl behöver all mark, inte för att odla opium utan för att få en livskraftig odling av föda för att överleva.
Sverige har inte heller skrivit under än. Bombkapsel 90, som är ett av de vapen som används i JAS-systemet, faller under benämningen Klustervapen. Det som skiljer är att Bombkapsel 90:s innehåll exploderar inom en mycket kort tid om det skulle användas. Men hur kan man vara säker på att allt exploderar? Och vart skulle vi behöva använda detta hemska?
Låt nu den svenska insatsen på den civila delen handla om att röja mark för att få bort detta otyg. Vi i Sverige är duktiga på att leta och röja mark, det skulle vara en stor hjälp för detta sargade folk och vi kunde ge dem framtidstro.

Läs Svd, DN och Svenska Freds och ta del av FNs framgång

När det värsta händer...

Överbefälhavaren ÖB besökte Försvarsutskottet igår. Det var en tagen chef och vi var många som kände oss starkt berörda av det han berättade om våra soldater i Afghanistan. Vi inledde stunden med en tyst minut för att hedra de stupade.
Vi fick en fin bild över hur soldaterna sörjer sina kamrater, men också hur de får stöd att bearbeta den sorg som är så stor och som uppstår när man mister kamrater på detta förfärliga sätt.
ÖB berättade också om hur ceremonin kommer att vara i Sverige.
Det kändes som allt var mycket respektfullt och väl genomtänkt och jag tror att vi alla kände att Försvarsmakten gör detta på så bra sätt som är möjligt i denna situation som vi inte ville skulle inträffa någonsin men vi alla bävat för.

Att visa och få förtroende...

Våra soldater i Afghanistan gör ett bra jobb! TV-nyheterna igår visade flera exempel på hur våra svenska soldater går runt i byarna, hälsar på både män och barn, sätter sig ner på knä och tittar ungarna i ögonen o ler. Barnen sträckte försiktigt fram händerna och nuddade vid våra soldater, log och drog tillbaka handen, förskräckt förtjust över att de faktiskt har vågat nudda vid det okända.
Det här är ett sätt att arbeta på. Om än långsiktigt. Ett annat är att träffa byns ledare, byäldsten, dricka te, samtala om vardagshändelser och lyssna på vad ledaren har att säga.
Läget är ofta oerhört påfrestande. Den levnadsinkomst som står att uppbringa är ofta opiumodling, vilket ger snabba växter som går att skörda fort. Och därmed pengar till mat. Och pengar till familjens nödtorft....
Att enbart 54% av afghanska män inte överlever sin 40-årsdag är ett faktum. Och det beror i regel inte på militär närvaro utan avsaknad av rent vatten. 80% saknar tillgång till dagligt rent vatten, rent från colibakterier. Därför dör 85 000 barn i diarée varje år. Och därför överlever bara 3 av 4 barn sin femårsdag. Oerhörda siffror för oss i Sverige, nästan svåra att ta till sig.
Varje timme dör 2 afghanska kvinnor i havandeskapskomplikationer. Det finns ju ingen mödravård som tar hand om de små krämpor man kan få som accelererar om man inte får hjälp.

Det här lever afghanerna med ständigt, hunger, oro och sviktande framtidstro. Det är här vi måste vinna förtroende, hjälpa dem att få odlingsmöjligheter för annat än opium, stödja kvinnor o barn så de överlever de grundläggande sjukdomar och ingjuta framtidstro i de byar som har svårt att överleva...11% av ytan i Afghanistan består av odetonerade klusterbomber, och ingen vet hur mycket den "gamla" sovjetiska occupationen lämnade efter sig i form av minor. Här kunde Sverige också gå före och rensa minor, det är vi bra på.

Läs även SvD, DN SvD2, Expressen och bloggar, ex Wiseman, StrilarenII som också skriver en del om senaste händelserna, mycket kloka ord.

Det hemska i Afghanistan..

Igår fick jag beskedet: Två svenskar i Afghanistan, i vår insats, dödade i attack! Först tänkte jag på deras anhöriga, att de nåtts av detta bud och hur deras värld förmodligen rasat samman. Känner ett verkligt deltagande då min dotter också ville vara där under en tid, men innan hon kom så långt hände annat.
Det är inte lätt att gå vidare för deras anhöriga efter ett sånt besked.
Men vår styrka måste fortsätta att stötta det afghanska folket! Vi är där för att de bett oss vara där. Deras önskan har gått vidare till FN och Säkerhetsrådet, och de i sin tur frågade vem som klarade detta. Därför är styrkan NATO-ledd, de är de i världen som bäst kan leda en sån här mission just nu.
(I Bosnien har vi växlat över till EU när hotbilden minskade, där leder EU nu fast det var NATO från början)
Det är svårt att förklara kortfattat varför vi är i Afghanistan. Men vi är där därför att de bett om stöd. Likaså i Kosovo och snart igen i Adenviken. Det är inget vi hittar på själva, att sätta ihop några personer, fara ut och försvara ett annat land. Vi är önskade där både av landet och av FN.
Och vi gör nytta! Fler barn får gå i skola, fler flickor får gå i skola och det påbörjas ett försök till demokrati. Men vägen är oerhört lång! Kvinnors rättigheter står inte högt i kurs hos männen, många kvinnor dör under graviditet och förlossning, många barn dör innan de når sin 5-årsdag för att det saknas hälsovård.
Det är här vi borde anstränga oss mer, öka den civila budgeten och bygga skolor och hälsocentraler, fängelser som fungerar, domstolar som innehåller rättvisa domare, polis som kan upprätthålla ordning osv. Och då måste man ha befolkningen med sig, inte emot...

Läs gärna SvD, DN, Mitt-i-steget, Carl Bildt, Sten Tolgfors och även mina tidigare bloggar om Afghanistan

Därför förloras krig...

Lyssnar på en deckare i öronen medans jag trampar på träningscykeln. Det berättas om hat som uppstod i 2:a världskriget och hur det fortplantas och drabbar omgivningen även i fredstid många år senare. En fiktiv historia som nästan kunde vara sann.

Mina tankar går till Allan Widmans veteranutredning. Hoppas att det kommer många och genomtänkta förbättringsförslag när den offentliggörs. Hoppas den leder till att vi tar hand om våra soldater som varit i länder där de hemskaste syner har spelats upp framför dem. Och att vi använder de mest begåvade från varje yrkeskategori för att hjälpa varje soldat att få leva ett liv i Sverige utan ångest och mardrömmar i flera år efteråt.

Tänker också på det toppmöte med Karzai och utrikesministrarna som träffades i England igår. Media skrev en hel del, om hur USA nu ändrar sig och funderar över "hearts and minds", att vinna befolkningens förtroende som vägen mot fred.

Kan droppen urholka stenen?

Jag hävdar med en dåres envishet att kriget i Afghanistan aldrig kan vinnas med militär men freden kommer med civil insats.

Men det måste till kvinnor med!

På förskolan idag sätter medvetna förskollärare inte längre varannnan kille, varannan tjej när barnen ska äta. Pojkarna förut utvecklade inte sitt språk, de kunde säga "öhhh" och då räknade flickan med en snabb blick ut att han menade "Vill du vara snäll och skicka mjölken". Pojkarnas språk utvecklades inte då, de tappade flera ljud i munnen och är genom hela skolgången ca ett år efter flickor. Paralleller kan även dras med enkönade arbetsplatser som vi alla vet bör undvikas, det ger inte en god arbetsmiljö. Likaså bolagsstyrelser eller forskningsprojekt: när de inblandade är olika lyfter tanken längre (om de tar intryck av varandra!)

Det händer samma sak i krig. När missionerna är så gott som enkönade tappar männen den del som de inte är präglade att se och jobba för. Att förinta fienden blir målet. Men hur går det med befolkningen? USAs krigsföring är ett tydligt exempel på detta.

Tänk om de kunde vakna till nu och inse att allt inte är svart eller vitt. Att byäldsten kan vara både krigare men också familjefar. Att talibanen är ledare men också ansvarig för sin grupp. Att ledarna är vänner men också ingår i större nätverk av bekanta och släkt. Och det spelar roll för freden. Och att man måste leva som man lär . Både amerikaner och afghaner.

Tänk om den civila delen kunde få lika stort utrymme och vara lika välplanerad som den militära. Tänk om vi kunde sluta se Afghanistan som ett land där vi börjar jobba i den värsta delen utan istället ser landet som delar och börjar att arbeta i de lugnare delarna med de civila insatserna och ser till att afghanerna får veta det. De som flyr till andra länder kunde få en fristad i Afghanistan istället, varför inte i Mazar-e-Sharif? Bygg skolor, bygg hälsocentraler, jobba parallellt med befolkningen och utbilda dem i undervisning och sjukvård. Ta tag i de civila delarna och utveckla dem.

Men det ska till kvinnor som sitter mellan varje beslutsfattare innan vi kommer dit. Idag består det offentliga rummet av idel män som lägger planen, och då kommer vissa saker att fattas...

Läs SvD 1, SvD2, DN, Carl Bildt (som var nöjd)som beskriver det ovan

Att få tro och misstro,,,

Igårkväll var jag på ett seminarium och lyssnade på en kille, Dag, som hade snöat in på 9/11. Han hade klippt ihop en massa saker från internet, och han var långt ifrån ensam på nätet som gjort så, och satt ihop film och letat bevis för att det vi såg på TV detta olyckliga datum när så många människoliv gick förlorade i New York. Ibland kändes det som han hade rätt, hur kunde tre byggnader rasa på några sekunder, ibland blir jag tveksam, hur kunde reportern säga att byggnaden skulle rasa när den stod där? Hon måste ha spelat in händelseförloppet o inte fått på kameran? Nåväl, vart mynnade allt ut i?
Jo, i en misstro mot att den som ägde husen hade en dold agenda. (Förmodligen försäkringspengarpengar)

Och att de hemliga organisationer som finns i USA o jobbar för dåvarande presidenten visste om detta. Och ytterligare några organisationer från andra länder..

Men oavsett: Här sitter en massa män (och kvinnor också antar jag) och tittar på filmer, bilder och tabeller utlagda på internet, där flera kan vara gjorda och omgjorda i efterhand.

Vad leder det här till? Ja, igårkväll hamnade diskussionen på en grym konspirationsteori mot USA och fler länder. Till och med Sverige fick en släng av sleven därför att vi "låg i krig" med/mot (?)Afghanistan.

Var kvällen givande? Ja, både ock. Det hade varit bättre med en timme till av diskussion där vi åhörare fick komma mer till tals, men vi enades om att ses igen och prata försvars och säkerhetspolitik istället.

På väg hem fick jag sällskap med en äldre man, pensionerad från flyget, som sa "Nu är jag mer styrkt att det gick till som media sa från början, för det där var för osannolikt, tur att du var där". Men samtidigt när spekulationsteorier inte underbyggs med fakta, när definitioner som ex krig används utan att ta reda på hur det egentligen är så kan mycket bära iväg.

Och då drar jag parallellen med Afghanistan och deras skola där de inte ens får lära sig att tänka kritiskt utan lär sig att rabbla utantill. De skulle nog inte ens ha kommit på att det kan finnas mer än ett svar på varje fråga. Så visst är det bra med vår kritiska skola och vår befolkning som tar reda på och tycker. Men i grunden behövs utbildning även i faktasökning.

Kvinnor får det sämre i Afghanistan

Är det nån som blir förvånad? Med en president, Karzai, som inte har tillräcklig styrka för att säga stopp, så blir det förfärligt. Human Right Watch säger i sin senaste rapport att utvecklingen för kvinnor går bakåt, det är färre kvinnor i regeringen (från tre till en idag), och det ser lika ut på en mängd områden.
Vad kan nu utökad trupp i Afghanistan göra?
Till att börja med förutom de rent militära arbetsuppgifterna måste afghaner kunna lita på den polis som arbetar. Den polisen måste utbildas, inte bara tre veckor och få ett vapen i hand utan under en längre tid. De måste inte bara få en utbildning i hur man skjuter utan även hur man behandlar människor med respekt även från det kvinnliga könet. I rapporten beskrivs hur kvinnor fängslats för att de avvikit från hemmet, män som våldtagit dem går fria och det är kvinnornas fel om de blivit våldtagna och blir då dömda för äktenskapsbrott.
Här måste domstolar också finnas och hela den civila delen med fängelser och andra påföljder måste fungera. Det är här pengarna ska satsas!

Läs mer Ekot

I väntans tider...

Nu går vi bara och väntar på när och hur Obama ska sätta ner foten. Rykten säjer att det kommer ytterligare 25 000 soldater till Afghanistan. När ska de komma? Vad ska de göra? Hur har de hittills analyserat framgång/bakslag och lärdomar på vad som gjorts? Frågorna hopar sig, jag är mycket nyfiken på Gordon Brown invit till möte i slutet på januari om färdriktning för Afghanistan. Det står som ett vägskäl, det mötet.
Att sända "more of the same" känns redan innan som ett misslyckande, det måste till en övervältring på civila ansatser så att afgahnernas hjärtan inser att vi vill gott, inte skjuta ihjäl civila kvinnor och barn. Hur ska det åstadkommas? Hur lång tid tar det att bygga upp ett samhälle från den nivå som detta land ligger på? Hur bli det demokrati för alla? Kan det ta 100 år?
Otrolivgt viktigt är att dessa män fattar de beslut som leder landet framåt mot en annorlunda framtid än vad vi sett att de åstadkommit hittills.

Förlängning i Afghanistan

Debatterade Afghanistan i kammaren för att förlänga vår insats ytterligare ett år. Vi var sex partier som ställer oss bakom betänkandet av sju möjliga.
Vi socialdemokrater tillsammans med miljöpartiet vill att vi gör en översyn som ska vara klar till 2011. Den är skriven som en reservation och vi vill veta att vi gör rätt saker inte bara saker rätt. Hur kan man mäta framgång i Afghanistan? Ja, inte med antal soldater utan med antal barn som överlever sin 5-årsdag, antal kvinnor som överlever förlossningen, antal människor som har tillgång till rent vatten och självklart hur många barn, speciellt flickor, som får gå i skolan. Vi vet att antalet skolbarn har ökat, fast talibanerna bränt ner en hel del skolor, vi vet att antalet flickor i skolan ökat från inga alls till de senaste siffrorna på 2 miljoner av de 6 miljoner som får gå i skolan idag.
Men nu måste installationen av den nya regeringen med Hamid Karzai som president (och han istalleras idag) få hård press på sig att jobba mot korruption. En regering med låg legitimitet har svårigheter att leda ett land och det finns många odds emot Karzai. Ett kraftfullt ledarskap behövs för ett splittrat land med många viljor och lite förhandlingsvillighet.

Socialistiska försvarsministrar

Hade förmånen att delta i de socialistiska försvarsministrarnas möte i Bryssel igår. "När ändå EUs försvarsministrar träffas kan vi passa på" var en utbredd åsikt som delades i vår grupp. Jag är inte försvarsminister utan fick hoppa in istället för.... Det var en intressant diskussion som jag ska rapportera till mitt parti om. Mitt bidrag blev i ett par debatter, dels att under den tid vi varit i Afghanistan så har situationen för landets barn förbättrats från att 1 miljon pojkar gått i skolan för några år sen till idag när 6 miljoner går i skolan varav en tredjedel är flickor. Det är mått i ofta glömmer bort, det är lättare att prata truppbidrag och stridsvagnar än att se om det går åt rätt håll för det civila samhället.
Nån gav mig rätt: Förr pratade gruppen enbart om Kosovo och såg ingen ljusning men idag är Kosovo sällan på tapeten utan där går det framåt, till och med så pass att vi inom (S) föreslår att den ska övergå i en civil del.
Nödvändigheten av kvinnor i försvaret har jag bloggat om många gånger, men det är minst lika nödvändigt att ha kvinnor på ledande positioner inom försvar och politik: På mötet var vi två kvinnor: Slovenien har en kvinnlig försvarsminister sen ett år tillbaka - och sen var det jag som var där...
Skärpning - världen blir bättre om vi är många olika som tänker tillsammans, inte en grupp likadana i samma ålder o med ungefär samma bakgrund...