Från resan till Sherbergan och hemresan från Marmal, flygplatsen i området kunde jag se ut över det oerhört torra landskapet. Här och där växte gräs, men det var ont om träd och det lilla vatten jag såg var brunt. I båda städerna vimlade det av folk, mest män. Kvinnor bar burka, fast några hade enbart en sjal över håret.
De som är soldater på en camp får inte röra sig civilt ute i samhället. Det fick jag! Jag fick åka tillsammans med Elisabet, Sidas representant och en chaufför för att besöka departementet för kvinnofrågor i Mazar-e-Sharif (MeS) Där togs vi emot av två kvinnor, den ena chef och den andra översättare från pashtu till engelska. De berättade att när talibanerna måste dra sig tillbaka från vissa delar i norr uppstod ett enormt behov av utbildning, både för män och kvinnor. Många valde att flytta in till MeS för att deras barn skulle få den möjligheten. De förslog att vi skulle besöka en skola efteråt.
Men innan träffade vi den manlige chefen för 20 av MeS 70 skolor. I alla skolor gick det mellan 4500 till 7000 barn. De fick jobba i treskift för att klara det. Det fanns pojkskolor men också flickskolor och dessutom ett antal blandade skolor för båda könen. Men då gick flickorna i första gruppen på morgonen och pojkarna kom senare. Flickor undervisas av kvinnliga lärare. I MeS går det att rekrytera kvinnliga lärare men på landsbygden är det omöjligt. Tidigare hade det varit ca 33 % flickor men nu var det 45 %.
De flesta barn går 6 år i skolan, men några hoppar av efter 3 år. Många flickor måste gifta sig vid 12 års ålder. Läskunnigheten är inte så hög. I skolan jag besökte fanns 5500 elever, enbart pojkar. De hade inte bänkar att sitta i till alla. Den svarta tavla som fanns var knappt så den hängde ihop, några kritor fanns inte. De berättade att de fått 20 datorer av något snällt land i väst, men de hade ingen ström på skolan så de var obrukbara. Några få elever kunde prata med mig på engelska, de läste språket men det var ju få tillfällen att öva.
Allt jag sett visar att det civila ändå går framåt tack vare vår närvaro i området. Att fler barn får gå i skola, att en större andel är flickor är trots allt hopp om att det finns en framtid som är möjlig där demokratin kan ta en större andel. Däremot blir det inte ett västerländskt samhälle men vem hade tänkt det? Internationell trupp är nödvändig i området och om vi dessutom kan öka andelen civil närvaro och utbilda afghanska poliser, domare, åklagare och andra som kan upprätthålla samhällsstrukturen finns det möjlighet att åstadkomma ett bättre samhälle för den afghanska befolkningen. Då måste vi stanna där ett tag till…
De som är soldater på en camp får inte röra sig civilt ute i samhället. Det fick jag! Jag fick åka tillsammans med Elisabet, Sidas representant och en chaufför för att besöka departementet för kvinnofrågor i Mazar-e-Sharif (MeS) Där togs vi emot av två kvinnor, den ena chef och den andra översättare från pashtu till engelska. De berättade att när talibanerna måste dra sig tillbaka från vissa delar i norr uppstod ett enormt behov av utbildning, både för män och kvinnor. Många valde att flytta in till MeS för att deras barn skulle få den möjligheten. De förslog att vi skulle besöka en skola efteråt.
Men innan träffade vi den manlige chefen för 20 av MeS 70 skolor. I alla skolor gick det mellan 4500 till 7000 barn. De fick jobba i treskift för att klara det. Det fanns pojkskolor men också flickskolor och dessutom ett antal blandade skolor för båda könen. Men då gick flickorna i första gruppen på morgonen och pojkarna kom senare. Flickor undervisas av kvinnliga lärare. I MeS går det att rekrytera kvinnliga lärare men på landsbygden är det omöjligt. Tidigare hade det varit ca 33 % flickor men nu var det 45 %.
De flesta barn går 6 år i skolan, men några hoppar av efter 3 år. Många flickor måste gifta sig vid 12 års ålder. Läskunnigheten är inte så hög. I skolan jag besökte fanns 5500 elever, enbart pojkar. De hade inte bänkar att sitta i till alla. Den svarta tavla som fanns var knappt så den hängde ihop, några kritor fanns inte. De berättade att de fått 20 datorer av något snällt land i väst, men de hade ingen ström på skolan så de var obrukbara. Några få elever kunde prata med mig på engelska, de läste språket men det var ju få tillfällen att öva.
Allt jag sett visar att det civila ändå går framåt tack vare vår närvaro i området. Att fler barn får gå i skola, att en större andel är flickor är trots allt hopp om att det finns en framtid som är möjlig där demokratin kan ta en större andel. Däremot blir det inte ett västerländskt samhälle men vem hade tänkt det? Internationell trupp är nödvändig i området och om vi dessutom kan öka andelen civil närvaro och utbilda afghanska poliser, domare, åklagare och andra som kan upprätthålla samhällsstrukturen finns det möjlighet att åstadkomma ett bättre samhälle för den afghanska befolkningen. Då måste vi stanna där ett tag till…
2 kommentarer:
Bra skrivet Åsa, och en slutsats jag delar (och som nog uppskattas av många anstäldla i Försvarmakten som jobbat i och för Afghanistan på alla olika sätt).
Kan du nu få MP och V att förstå detta så blir jag ännu gladare. Tyvärr hyser jag inga stora förhoppningar att lyckas, inte ens inom ditt eget parti.
mvh
Bra skrivet Åsa! Jag tycker det är viktigt att få vissa att förstå att det här är en fråga som egentligen inte har något överhuvud taget med partier och ideologi att göra. Ska man vara riktigt objektiv har det inte ens med svensk politik att göra. Jag tycker det är oerhört tråkigt att Afghanistanfrågan politiserats och att många barns framtid i Afghanistan nu hänger på svenska partiers välvilja. Att soldater, än så länge, behövs på plats är det många som förstår, men inte alla. Egentligen är det ingen som vill ha soldater där, men det är, än så länge, ett måste. Jag saknar en bred politisk överenskommelse som säger vi ska göra vad som krävs för att ge säkerhet, militärt så länge det behövs och civilt om det går att garantera säkerheten.
Afghanistan riskerar, som det ser ut nu, att bara bli en bricka i spelet för att komma över makten i Sverige. Riktigt tråkigt..
Skicka en kommentar