Analyser och helheter i politiken

Läser med intresse vår försvarsminister Sten Tolgfors blogg om ointresset för försvarspolitiken i Sverige, förutom vissa ledarskribenter på våra stora tidningar. Jag tror han har fel. Jag har hört debatter på de mest förvånande ställen, i syjuntan (var refererat i Söderhamnskuriren idag) på biblioteket och även vid morgonfikat på en av uteserveringarna i stan.
Däremot är det få som har en helhetsbild över vad som händer och har hänt i försvaret på senare år, och dessutom få som reflekterar över hotbilden idag i förhållande till försvar och icke att förglömma: polisen.
I våra dagstidningar (inte de stora drakarna utan våra lokala) skriver polisen om vilka källarinbrott som förekommit, hur många cyklar som stulits och att två stycken slagits utanför nån pub i helgen. Detta skrämmer och självklart handlar debatten mycket om den hotbild som folk då känner.
Artikeln om Lys återvändande (tjej från Somalia) (Söderhamnskuriren idag) tog stor plats och den har engagerat ortsborna. För henne tycker vi att vi känner, att vi rår om och vi är många som samlat in pengar till henne för att hon och dotterns skulle överleva vid utvisningen. Men nu är de tack och lov här igen.
Detta är ett litet exempel på engagemang för andra delar av världen, vilket är mycket bra. Men att se hotet från opiumodlingen i Afghanistan som sänder detta till Sverige, vilket är 90% av marknaden här, som ett hot som gör att vi måste hjälpa människor på plats därborta är mycket svårare. Journalistiken för artiklar i vår media är inte på djupet och analytisk.
Att generalisera är lättare än att djupdyka och ta in de stora penseldragen kräver en annan journalistik. Men det kräver också att försvarsministern berättar om varför vi gör vissa saker och även beskriver bakgrunden till hur vi tänkt tidigare. Här har han mycket att göra!

Civil nödvändighet

Fler och fler börjar omvärdera kriget i Afghanistan. Igår läste jag "Mitt i steget" av Johan Westerholm och idag Dagens Arena av Björn Elmbrandt.
De militära insatserna måste övergå än mer till civila insatser som hjälper det afghanska folket till ett liv där demokrati spelar roll, där kvinnor kan föda barn utan att ständigt riskera att dö och där barn får gå i skola oavsett kön.
På vilket sätt kan vi bidra med att hjälpa/visa hur vi kan leva tillsammans och producera något som inte är opium? Att bränna ner deras opiumplantage och lämna familjer att svälta är ingen lösning i sig, alternativen måste fram.
Hur kan vi se till att de kvinnor som är gravida får den grundläggande vård och den undersökning de så väl behöver för att föda friska barn? Kan vi erbjuda utbildning i våra länder för afghaner så de själva kan ta hand om sitt folk?
Kan skolbyggnader med riktiga toaletter underlätta för flickor att gå i skolan?
Och inte minst: Hur får de rent vatten till sin befolkning? Siffrorna i Johan blogg igår var verkligen skrämmande.
Här har vi i Sverige en stor nöt att knäcka, men tillsammans med SAK, Svenska Afghanistankommitten kunde vi nå betydligt längre på den civila sidan så att den militära inte behöver trappas upp.

Gammal säkerhetssyn?

Fast vi vet bättre håller Sverige fast vid att vår underrättelsetjänst ska delas i militär och civil underrättelse. När våra soldater finns i Afghanistan och Kosovo stöds deras motståndare av enorma penningbelopp, som kommer från opiumodling. Allt sånt faller under civil hantering. Hur kan vi då enbart sända militärer, när land behöver civila institutioner för att nå varaktig fred? Vi skulle behöva ta ett större grepp om underrättelsen och föra samman de underrättelser vi har idag, SÄPO, MUST och FRA. Som remissvaren ser ut är ingen nöjd idag. Polisen kan inte stoppa kriminaliteten över gränsen, tullen får inte den info de behöver och alla vill ha mer och annat.
Varför lär vi oss inte och tar större grepp för att få bättre resutltat? Ser ingen helheten?