Vi landade och klev ur flygplanet utan problem. Värmen slog emot oss, luften var varm och dammig. Alla verkade veta hur allt skulle gå till, kön ringlade in i ett stort förråd där civila personer omvandlades till soldater i ett nafs.
Jag fick också min beskärda del: En väska med tillhörande hjälm och väst väntade på mig. Eftersom jag är civil fick jag låna en grön overall "för att inte lorta ner mig". Den overallen hade jag en gång...
Det förväntades att vi gick ett par tre hundra meter med allt påsatt på kroppen. Västen vägde 14 kg vilket i sig var grymt tungt. Jag fick assistans att knäppa ihop den efter alla konstens regler. Tänkte att det här skulle man behöva utbildning för att klara...bar i alla fall allt, totalt 38 kg till stridsfordonet som väntade, en Patria. Här gällde det att inte visa sig svag tänkte jag och bet ihop. (Jag som inte ens bär kassar med mjölk från affären!)
Vi fick anvisningar för vad som skulle hända, och ifall det hände nåt annat än beräknat också. Den informationen innehöll bla vem som skulle ta över ledningen av alla våra fordon om vi blev beskjutna eller skilda åt av nån orsak.
Vi i min vagn uppmandes att sitta stilla under alla omständigheter och jag förstår att vi inte hade nån annan chans heller: skulle vi avskiljas från de övriga måste vi nog undsättas på annat sätt än genom egen försorg.
Jag kikade ut genom det lilla fönstret och såg asfalterade vägar, i början men sen sämre vägar vilket också kändes inne i vagnen. Vi satt fastspända med bälten vilket var behövligt. Kroppen var utvilad och det var bra för vi kunde undvika de värsta guppen. Kolonnen körde fort, vi passerade en brokig stad som var Mazar-e-Sharif och vips var vi inne på campen.
Skönt komma ut i luften, skönt att inget hänt och visst låg det förväntan i luften inför dagarna som fanns framför oss alla.
2 kommentarer:
Åsa,
Med all respekt; det förefaller som du haft en oförglömlig upplevelse och ett enastående äventyr på väg till, i och på väg hem från Afghanistan.
Men, läs gärna bloggaren Fredrik Wass tänkvärda inlägg; Besöksparadoxen - kan hända leder det till en eller annan reflektion...
http://www.dn.se/blogg/afghanistanbloggen/2010/03/26/besoksparadoxen-6816
Jag läste den redan när jag var där på plats. Visst ska man tänka efter var man reser och varför, det är självklart. Men trots allt är det såna som jag som sitter och tar beslut. Tycker du det är bättre att vi enbart sitter i fina lokaler i Stockholm och bestämmer? Det tycker inte jag. Det är oerhört viktigt att ta del av den verklighet som många upplever inom det område jag är ansvarig för. Men visst vill jag fortsätta visa respekt för den åsikt FW står för. Vi debatterade den därnere också och visst är alla besök kanske inte de rätta.
Jag tänker fortsätta blogga om resan, sätta mina funderingar på pränt och höra vad alla som läser tycker om frågorna. Det är svåra frågor, det svart-vita kan vi lämna därhän och inse att det finns många nyanser och bottnar i de flesta åsikterna.
Skicka en kommentar