Åsa Lindestams blogg: september 2012

söndag 16 september 2012

Göra skillnad som kvinna!

Jag tror jag kan göra skillnad!

Varför är det viktigt med kvinnligt ledarskap på internationell nivå?

Som kvinna i bästa ålder med erfarenhet från svenskt ledarskap under lång tid i olika sammanhang, både politiskt, civil föreningsverksamhet och kommunal verksamhet känns det som nästa steg på min egen väg.

Många gånger har jag bevittnat och ibland själv också erbjudit kvinnor att kliva fram och axla ett större ansvar. De allra flesta gånger har kvinnorna tackat nej. " Inte kan jag..." har varit en bra fras för många att använda.

En viktig poäng i att vara ordförande är att kunna påverka och ofta sätta dagordning. Mina första erfarenheter behåller jag i färskt minne från kommunal verksamhet, de hårda frågorna fanns på dagordningen med manlig ordförande, med en kvinna fanns det plötsligt plats för de mjuka frågorna.

En annan poäng är att vara förebild. Som ledare hittar du din egen stil, byggd på erfarenhet, efterapning av nån du sett upp till och en egen vision.

OSSE
Erfarenhet från både män o kvinnor behövs, ett kön har inte tolkningsföreträde framför det andra. När vi bejakar olikheten i åsikter mellan män och kvinnor får vi en både djupare och bredare bild av den komplexa tillvaro vi försöker förstå internationellt men även nationellt.

När vi i Afghanistan lät kvinnliga svenska soldater träffa afghanska kvinnor uppstod nya kartor av den verklighet som vi försökt förstå och stundtals förändra. Dessa kvinnor kunde beskriva sin vardag på andra sätt än vad vi insett tidigare. Det möjliggör ett annorlunda stöd för deras samhälle som vi inte kunnat fått med enkönade lösningar på framtidens fred. Det civila samhället behöver många byggstenar för att fungera. Eftersom världen består till ungefär hälften av kvinnor är det helt nödvändigt att de finns med och utformar framtiden.

Det jag vill åstadkomma med mitt ordförandeuppdrag i OSSEs första kommitté är att bredda bilden i politiken för dessa länder.
Internationellt kan jag inte påstå att det vimlar av kvinnor. Men det är inte alltid de länder som varit demokratier under en längre tid som är mest jämställda. I Frankrikes delegation till OSSE PA finns plats för 13 delegater. Men inte en enda är idag kvinna. Hur påverkar det här den franska gruppens tänkande?

I OSSE PA är vi idag ca 20% kvinnor. På vårt sommarmöte i år hände nåt anmärkningsvärt: första kommitténs tre huvudpersoner är alla kvinnor! Både jag som ordförande, Susanne som vice ordförande och Vilja som rapportör. I denna manliga kommitté har vi klivit fram. Vårt område handlar om Politik och Säkerhet. Vad kommer vårt kvinnliga inflytande att förändra?

Innan jag går in på detta vill jag berätta om valet: När det blev känt att jag tänkte kandidera började en högt uppsatt man att jobba - men inte för att underlätta valet! Han gick runt till länder och uppmanade enskilda (män) att kandidera. En man ställde upp med villkor att jag skulle övertalas att dra tillbaka min kandidatur. Det gjorde jag inte! Då klev mannen av. En annan man som inte varit aktiv utmanade mig istället. Jag vann omröstningen med 49-18. Många män kommenterade det omvända som nu skulle ske med vår kommitté, hur skulle det se ut? Men ingen av dessa sa nåt när scenen bestod av enbart män.

Som jag sagt vill jag bredda bilden av världen. För att få fred i samhällen, länder och i världen måste pusselbitarna läggas rätt. En by som utsätter kvinnor för hot, misshandel och våldtäkt genom att byns brunn ligger lång väg bort, en skola som förtrycker flickor och nekar dem utbildning, ett samhälle som inte hålls ihop fortsätter falla isär. När kvinnor inte är med i konfliktförebyggande, inte med när samhällen planeras, inte är med och utformar och stiftar lagar riskerar att bli ofullständigt.

Jag vill påvisa nödvändigheten av att lyssna och delta, att ifrågasätta och besluta där både män och kvinnor kan delta på lika villkor. Och då måste jag och andra kvinnor säga "Javisst, härligt att bli tillfrågad om uppdraget, självklart klarar jag det fast på mitt sätt så jag tackar ja!"

Och jag kommer att leda gruppen på mitt sätt, med den kompetens och erfarenhet jag har, och hoppas och vet att det kommer att göra skillnad.

lördag 15 september 2012

Indien

Ett annorlunda land, där allt bjuds till den som har pengar.

Försvarsutskottets långresa för den här perioden går till Indien och Japan. Här i New Dehli träffar vi försvarsindustrin i Indien som helst vill köpa hem all kunskap för att själva producera vad landet behöver. Samarbete finns med Sverige på många områden, och vi i det lilla landet långt härifrån spelar en roll för dem.

Saab India Technologies har samarbete och nämner ex Joint Venture med Electronic Warfare och att de köper in sig i största varvet m 250 miljoner. Det gäller att samarbeta. 

Indien är världens största importör av försvarsmaterial. Sverige säljer för 2 miljarder hit, men när vi frågar om vi är stora exportörer hit skrattar de och säger att de köper 50% från Ryssland och att vi knappt märks på banan. Men det vi säljer är de nöjda med.

Vi träffar också "thinktanks", som våra tankesmedjor, där man analyserar omvärlden och hotbilden för landet. Jag upplevde indierna som ett fredsälskande folk som vill göra bilaterala avtal där samverkan har stor betydelse. Men när som helst kan hotbilden accelerera och krutet tändas. Därför vill de ha en säkerhet, inte för att starta krig men för att räknas som en stark spelare som man inte hotar, ifall....

På parlamentet ställer 9 parlamentarer upp på vårt möte på fredag kväll som  inleds med rundvandring och film om deras historia. Vi får höra om Mahatma Gandhi och se film om uppror och elände. Men också om självständighet och demokrati.

70% av befolkningen bor på landsbygd men man har en kraftigt växande medelklass. Parlamentarikerna frågar oss om finanskris och hur vi ser på invandring. Självklart pratar vi om utbildningens nödvändighet och kvinnors situation.

När vi avslutade dagen igår och bussen stannade till vid ett rödljus kom en lortig kvinna och knackade på fönstret. På armen bar hon ett spädbarn. Hon tiggde pengar till mat. Idag kommer en hög barn springande mot oss på trottoaren när vi letar oss fram. De tigger också, lortiga, utan byxor och skor sträcker de fram handen och ber om en slant. Vilken chans i livet har de?

Utmaningen är att lyfta de fattiga miljoner människor som lever på under en dollar om dagen till bättre nivåer. Hälsoläget har förbättrats, men det är enormt mycket kvar. Vi ser människor som bor och lever på gatan samtidigt som vi ser flotta hus och bilar.

Apor korsar vägen framför bussen, glador flyger runt hotellet och en ormvråk dyker ner i en fontän o badar 10 meter ifrån oss.

Vilket land...och ute är det runt 30 grader, på hotellrummet svalt men min förkylning intensifieras av blåsten från luftkonditioneringen. 

Hit kan jag tänka mig att komma tillbaka...

Att kunna åka tåg...

 
Idag firar vi att tågen äntligen rullar på den kustnära järnvägen i norra Sverige. Ådalsbanan är en 18 mils lång järnväg som knyter ihop Botniabanan och Ostkustbanan till en sammanhängande bana mellan Stockholm – Umeå. Den efterlängtade upprustningen av banan skapar förutsättningar för utveckling och framtidstro hos näringsliv och medborgare. Fler arbetstillfällen, bättre miljö, god kompetensförsörjning och ett växande Norrland är några av de förväntningar som den nya järnvägen byggt upp och som vi tror på.
 
För nå de verkligt stora resultaten för Sverige och Norrland behövs dock ytterligare ett antal steg i utvecklingen.

Södra delen av Ådalsbanan, sträckan Sundsvall – Härnösand, har rustats upp för ökade trafikvolymer men är fortfarande 13 km längre än motsvarande vägsträcka. Kurvor och krokar gör att tågen måste hålla låg hastighet, vilket innebär längre restider med tåg än med bil och buss.

Ådalsbanan beräknas kunna ta emot förväntande 50-60 tåg per dygn från Botniabanan, men hur de tågen ska ta sig vidare söderut är fortfarande en olöst fråga då ett av Sveriges längsta och mest trafikerade enkelspår behöver passeras.

På Ostkustbanan mellan Sundsvall – Stockholm passerar idag 70 tåg per dygn med både resenärer och svenska råvaror och produkter till ett värde av fler hundra miljarder per år. Järnvägen är nu fullbelagd och trafiken kan inte utökas utan investeringar i dubbelspår. Trafikverket tvingas redan idag säga nej till ytterligare tåg i trafik. Tio mötesstationer finns i nuvarande plan för infrastruktur 2010 -2021. Mötesstationerna kommer att bidra till en stabilare trafiksituation och öppnar upp för ytterligare några fler tåg per dygn, men påverkar inte restiderna positivt. En tågresa som 1996 tog 3 timmar på sträckan tar idag 3 timmar och 40 minuter.

 Den kustnära järnvägen genom Norrland utgör en primär del i den Botniska korridoren som är basen i ett transnationellt gods- och transportstråk genom Finland, Sverige och vidare ut till Europa.

I dag utvinns malm för 20 miljarder kronor per år som vidareförädlas till ett värde av 550 miljarder i det svenska industrisystemet. Skogsindustrins produktionsvärde uppgår till cirka 220 miljarder per år. De tunga råvarubaserade transporterna står för hela 75 procent av godstransporterna i Sverige. Trafikverkets prognoser visar att efterfrågan på godstransporter kommer att fortsätta öka kraftigt i framtiden. Den svenska infrastrukturens kvalitetsbrister måste åtgärdas för att möta upp denna positiva utveckling.

Att svenska varor kommer fram i tid till kunder ute i Europa är helt avgörande för vår industri och det är på deras exportintäkter som en stor del av vårt välstånd vilar. Den tunga vintern 2010 kom hot om att flytta produktionen och företagen utomlands, närmare marknaderna. Sverige har inte råd med att inte investera i bättre infrastruktur och därmed riskera att det händer.

Endast en investering i Nya Ostkustbanan - ett nytt dubbelspår hela vägen mellan Gävle och Härnösand kan svara på marknadens efterfrågan av järnvägstransporter. Dubbelspåret halverar restiderna och kan ta emot fyra gånger så mycket trafik som ett enkelspår.

I jämförelse med transporter på väg, kan Nya Ostkustbanan avlasta gods från E4:an med motsvarande 1500 långtradare per dygn.

Det är därför av största vikt att Nya ostkustbanan inkluderas i den kommande infrastrukturpropositionen. Vi föreslår också att Trafikverket omgående satsar på att färdigställa nödvändiga planeringsinsatser.

Idag klipper vi bandet för Ådalsbanan samtidigt som vi ser fram emot att regering och riksdag fullföljer sitt jobb med att bygga hela Sverige och investerar i Nya Ostkustbanan. 2025 står vi redo att klippa band igen, men för att det ska bli verklighet måste vi agera nu!

Lena Asplund (M), riksdagsledamot Västernorrland

Susanne Eberstein (S), riksdagsledamot Västernorrland

Christina Höj Larsen (V), riksdagsledamot Västernorrland

Christina Karlsson (S), riksdagsledamot Västernorrland

Emil Källström (C), riksdagsledamot Västernorrland

Eva Lohman (M), riksdagsledamot Västernorrland

Ingemar Nilsson (S), riksdagsledamot Västernorrland

Jasenko Omanovic (S), riksdagsledamot Västernorrland

Eva Sonidsson (S), riksdagsledamot Västernorrland


Ulla Andersson (V), riksdagsledamot Gävleborg

Hans Backman (FP), riksdagsledamot Gävleborg

Lars Beckman (M), riksdagsledamot Gävleborg

Bodil Ceballos (MP), riksdagsledamot Gävleborg

Margareta Kjellin (M), riksdagsledamot Gävleborg

Åsa Lindestam (S), riksdagsledamot Gävleborg

Elin Lundgren (S), riksdagsledamot Gävleborg

Raimo Pärssinen (S), riksdagsledmot Gävleborg

Per Svedberg (S), riksdagsledamot Gävleborg

Tomas Tobé (M), riksdagsledamot Gävleborg

Anders W Jonsson (C), riksdagsledamot Gävleborg

Bo Källstrand, Landshövding Västernorrlands län

Barbro Holmberg, Landshövding Gävleborgs län

Sven-Åke Thoresen (S), Regionstyrelsen Gävleborgs ordförande

Sverker Ågren (KD), ordf. regionala nämnden Landstinget Västernorrland

Elvy Söderström, ordf Intresseföreningen Norrtåg