En summering av vad som hänt med försvarspolitiken kan göra vem som helst mörkrädd: inga partiöverläggningar, bort med plikten innan pliktutredningen sa sitt, hafsverk med vad vi behöver i försvarsmaktshänseende.
Varför får inte försvarsmakten några prioriteringar vad gäller utlandsstyrkans uppgifter? I den nya nationella strategin gjordes inga prioriteringar av vilken typ av insatser som FM ska göra och inte heller vart detta ska ske. Hur ska då FM veta vilken kompetens de ska upprätthålla? Vilken material ska finnas för dessa uppgifter? Hur ska logistiken se ut? Vad ska de tänka på att träna inför både vad gäller korta insatser som Somalia och Tchad och de längre när det gäller Afghanistan?
Det här gör att det kostar mycket pengar idag när allt blir kvar och det är en oförmåga att välja och att välja bort. Istället blir det felprioriteringar och nödlösningar som gäller.
Biståndsminister Gunilla Carlsson har valt väg när det gäller kvinnor: FNs resolution 1325 ska införlivas under ordförandeskapet även i andra länder. Det är bra. Samtidigt är det intressant att läsa Wisemans blogg om Tyskland och fruktansvärt med de dödsoffer som har krävts av kvinnliga soldater.
En prioritering har FMV gjort så här långt och den känns fel: Patria istället för Hägglunds...
