Jag var inbjuden som gästtalare i Sundsvall när Hemvärnet firar 70 år. Denna pigga 70-åring nöjer sig inte med en fest, utan under året kommer tilldragelsen att firas på olika ställen och på olika datum. Sundsvall var först ut i alla fall.
Jag planerade att åka tåg och självklart var det försenat. Det var ingen som lyfte ens på ögonbrynet inför detta självklara faktum, det är bara så...!
Temat för dagen var utsattheten för våra nödvändigheter i samhället, med inriktning på el och tele. När inbjudan gått ut hade nog inte snön tagit landet inom sin famn och gjort oss förlamade.
Men varför kallades inte Hemvärnet ut? Visste någon inte om att de skulle ställa upp vid kris? Var detta inte det första alternativet? Vilka slutsatser kommer MSB att dra av detta, den myndighet som ska tänka åt oss innan det händer? Det var många som suckade när MSB kom på tal. "En myndighet dold i dunkel."
Vi resonerade också om egenansvar, och Gunilla Wahlen (V) berättade att Japan var så förberett att 90% av befolkningen kunde ta hand om sig själv och en till vid kris. Resten stöttade samhället med. Hur får man en befolkning som är medveten? Vilket ansvar har Hemvärnet? Här tyckte nån att allt ansvar vilade på oss politiker, att vi borde tänka ut att Hemvärnet ska finnas på plats med rätt kompetens, att riktlinjer för att alltid se till att media bevakar när det är både övning och skarpt läge skulle utarbetas. Annars blev det inget.
Det här sysselsätter mina tankar just nu: Måste det finnas riktlinjer från politskt håll om detta för att en organisation ska bli känd och använd? Var finns egenansvaret i leden? Var finns strategin? Är inte det detta som alla i Sverige är bra på, att tänka ut och planera? Intressant om vi kan ha samma debatt på nätet som förra inslaget gav.
