Mingel hos landshövding med Coffee Beans. Jättetrevligt ordnat. Kul att
vara inbjuden

(See attached file: 20100430029.jpg)

Aktiviteter på sista april

En spännande dag ligger framför mig: Först till Hille för att träffa deras medlemmar i S-föreningen, sen delar vi ut valmaterial i Hille. Det är en trevlig förening som fyllde 100 år förra året och jobbar på bra för att vara så gammal.

Sen hem och byta om för att åka till slottet i Gävle och träffa vår landshövding Barbro Holmberg. Hon har en god förmåga att bjuda in till mycket spännande personer och samtal. Hennes gäster brukar vara mycket nöjda efteråt och vi får en mängd bra och trevliga kontakter med såna som vi normalt inte träffar. Det är nyttigt och vettigt, vi behöver bredda vårt tänkande och nätverk hela tiden.

På kvällen ska jag till Ljusne där Söderhamns socialdemokratiska husvagn finns i närheten av firandet av Valborg. Vi serverar soppa och valmaterial. Eftersom jag bott i Ljusne i många år känns det som att komma hem och träffa alla gamla vänner. Hoppas det inte är för kallt, jag ska klä mig rejält.

En härlig dag och kväll att se fram emot!

Dörrknackning

Nu är vi i Ursvik och knackar dörr. Kallt ute men varmt välkomnande. Nu
fördelar vi material.

(See attached file: 20100428023.jpg)

Utdelning av valmaterial i Bagarmossen, massor som ska rösta på oss!

(See attached file: 20100428022.jpg)

Dubbelspår på Ostkustbanan...

Den rödgröna överenskommelsen om infrastruktur säger dubbelspår på sträckan Gävle-Sundsvall...vad betyder det för oss?
Första tanken är att det måste gå snabbare att åka till Stockholm och tillbaka igen. Inget stopp på vägen för mötande tåg, inte behöva åka efter ett annat tåg för att vi "råkat" komma i obalans med tidtabellen och får släppa alla före, tidtabellen hålls och vi kommer hem när vi tror vi ska komma hem....Det låter skönt.
Men ett annat bekymmer är antalet sittplatser: idag är det fullt ibland när jag ska boka. Jag chansar ändå, alltid finns det nåt säte att sitta på. Men i tisdags när jag åkte ner var det flera som inte hade bokat och det blev lite trångt mellan Gävle och Uppsala. Nån fick gå iväg och sitta i restaurangvagnen (vilket kan vara trevligt en kortare stund).
Förr hade vi en vagn till med oss både ner och hem men nu har den vagnen fått åka till Skåne för de behöver den bättre, sägs det. Konstigt.
Jag är i alla fall glad för dubbelspår och snabbhet men har en önskan om fler vagnar också...det är ju fullt.

V.A.S

Träffade en nystartad förening, VAS som betyder "Voiceless Asylum Seekers" i Söderhamn. De hade massor av frågor runt hur asyl undersöks och hur de tas om hand i det svenska samhället, just nu i Söderhamn.

Några av dem levde på 47 kronor dagen, därför att de inte kunde ta fram sitt pass. På frågan varför de inte hade pass sa de att de lämnat sitt land hals över huvud av olika orsaker, och det fanns ingen chans att gå tillbaka och hämta passet. Därför ska de straffas och sänkas från 71 kronor per dag till 47 kronor. Som om det skulle gå lättare att få fram passet då...och många sa också att de hade inget pass. "Det har man för att åka utomland, och det hade jag aldrig tänkt göra".

Är det människovärdigt av Sverige att ge dessa människor 47:- dagen? Nej, det här måste jag forska vidare runt. Pengar ska räcka till mat, hygienartiklar och sjukvård o ev medicin. Migrationsverket säger att om sjukvård och medicin hamnar över 400:- betalar de, men på sjukhuset blir de avvisade. Varför?

Återkommer om detta, känner mig upprörd, hur kan vi förnedra utsatta människor på detta vis?

Det här med FNs resolution 1325 och svenska kvinnor

Läser på bloggen att Sten Tolgfors, försvarsminister, sträcker på sig för att han ordnat ett seminarium om FNs resolution 1325. Det är bra, det ska han göra. Frågan är viktig och handlar om kvinnors deltagande före, under och efter väpnade konflikter.
Sverige har länge varit ett föregångsland när det gäller tänket runt kvinnor och vilket uppgift som vi som tjejer kan ha när det hettar till. Kvinnor utnyttjas systematiskt runt om i världen genom att våldtas och därmed förstörs hela samhällen i grunden. Dels genom att kvinnors underliv förstörs i samband med våldtäkten, men också för att samhällen förskjuter våldtagna kvinnor. Därmed slås familjer sönder och hela samhällen går under.

Men döm då om min häpnad när jag frågade några svenska kvinnliga soldater i Afghanistan om hur deras utrustning var: "Ni har väl speciellt framtagna underkläder numera" var min fråga. Deras svar var nej: De får en slant och får själva gå ut i vanliga affärer och köpa trosor och bh. Bra kan man ju tänka lite enkelt. Men bakom detta döljer sig en fasansfull verklighet: Skulle dessa tjejer få en brännskada så kommer bh:n att bränna fast på kroppen där det är plast instucket, dvs i sidorna och i de små ringar som är. Dessutom sa tjejerna att västarna är på tok för stora: tjejer och små killar traskar runt i skyddsvästar gjorda för stora män.

Om nu Tolgfors vill ha tjejer med, se då till att dessa får rätt underkläder, noga utprovade och inköpta så att brännskador inte uppstår: Och se till att rätt västar finns för kroppsstorleken! Nog trodde jag vi kommit längre i den här frågan!

Skolan i Afghanistan

Från resan till Sherbergan och hemresan från Marmal, flygplatsen i området kunde jag se ut över det oerhört torra landskapet. Här och där växte gräs, men det var ont om träd och det lilla vatten jag såg var brunt. I båda städerna vimlade det av folk, mest män. Kvinnor bar burka, fast några hade enbart en sjal över håret.

De som är soldater på en camp får inte röra sig civilt ute i samhället. Det fick jag! Jag fick åka tillsammans med Elisabet, Sidas representant och en chaufför för att besöka departementet för kvinnofrågor i Mazar-e-Sharif (MeS) Där togs vi emot av två kvinnor, den ena chef och den andra översättare från pashtu till engelska. De berättade att när talibanerna måste dra sig tillbaka från vissa delar i norr uppstod ett enormt behov av utbildning, både för män och kvinnor. Många valde att flytta in till MeS för att deras barn skulle få den möjligheten. De förslog att vi skulle besöka en skola efteråt.

Men innan träffade vi den manlige chefen för 20 av MeS 70 skolor. I alla skolor gick det mellan 4500 till 7000 barn. De fick jobba i treskift för att klara det. Det fanns pojkskolor men också flickskolor och dessutom ett antal blandade skolor för båda könen. Men då gick flickorna i första gruppen på morgonen och pojkarna kom senare. Flickor undervisas av kvinnliga lärare. I MeS går det att rekrytera kvinnliga lärare men på landsbygden är det omöjligt. Tidigare hade det varit ca 33 % flickor men nu var det 45 %.

De flesta barn går 6 år i skolan, men några hoppar av efter 3 år. Många flickor måste gifta sig vid 12 års ålder. Läskunnigheten är inte så hög. I skolan jag besökte fanns 5500 elever, enbart pojkar. De hade inte bänkar att sitta i till alla. Den svarta tavla som fanns var knappt så den hängde ihop, några kritor fanns inte. De berättade att de fått 20 datorer av något snällt land i väst, men de hade ingen ström på skolan så de var obrukbara. Några få elever kunde prata med mig på engelska, de läste språket men det var ju få tillfällen att öva.

Allt jag sett visar att det civila ändå går framåt tack vare vår närvaro i området. Att fler barn får gå i skola, att en större andel är flickor är trots allt hopp om att det finns en framtid som är möjlig där demokratin kan ta en större andel. Däremot blir det inte ett västerländskt samhälle men vem hade tänkt det? Internationell trupp är nödvändig i området och om vi dessutom kan öka andelen civil närvaro och utbilda afghanska poliser, domare, åklagare och andra som kan upprätthålla samhällsstrukturen finns det möjlighet att åstadkomma ett bättre samhälle för den afghanska befolkningen. Då måste vi stanna där ett tag till…

Valrörelse!

Nu har vi satt fart, igår i Ovannåker, idag i Bollnäs. Samling på morgonen, sen åker vi ut till olika arbetsplatser.

Vi värvar medlemmar, pratar politik och vikten av att rösta. Jättekul!

Nu är det bara att sätta fart, och sen ökar vi takten!!!

Ett helikoptersystem som rubbar hela balansen!

Idag landade Regeringens budget på mitt bord: Och jag vill se vad som händer inom Försvaret förstås:

Helikoptern Black Hawk köps in, med en brasklapp att man avvaktar Militärhelikoperutredningen som kommer i slutet av juni.
Två nya ubåtar köps in.

Analys? Kan jag känna saknas...

Genom att beställa Black Hawk stoppas ett flertal andra beställningar. Genom att tillföra ytterligare ett helikoptersystem, sprillans nytt, fördyras hela processen. Vi måste ha andra piloter, andra mekaniker, annat ledningssystem...osv. Listan blir lång.

En av alla saker vi ska avstå från är modifiering av två korvetter i Göteborgsklass. Det betyder att vi ska ha kvar ett gammalt system och dessutom ta emot det nya som korvetterna i Visbyklass har. Alltså dubbelt igen..som medför kostnader för personal, material,...osv...
dyrt och tokigt, känns som att återgå till -90-tal.

Att reducera ett antal splitterskyddade fordon där det poängteras att insatserna utomlands inte drabbas är att fara med lögn. Att träna på en moppe hemma och få en Harly Davidsson därute funkar ju inte så bra. Soldaterna måste kunna systemen när de är på plats i missionen, träningen måste vara klar hemma inte påbörjas därborta.

Att reducera ambitionen i utveckling och anskaffning av ledningssystem är ett tankefel: Stridsfordon måste kunna prata sin ledning och även få info från intilliggande fordon och även från campen eller andra länders fordon. Det här är en stor utvecklingsfråga och en oerhört viktig del bl a i Afghanistan: Det har jag sett med egna ögon: Om en stridsvagnspatrull åker för långt från campen kan inte fullödig kontakt hållas. Det finns två vägar att välja då: avstå från uppdraget eller åka ändå. Jag tror att båda görs i dagsläget. Men det borde inte få vara så!

I slutänden av detta kommer som ett brev på posten att vi får svårare att rekrytera, att vi måste försöka utbilda för multipla kompetenser vilket göra att man kanske inte blir lika bra på allt och vi slösar på på resurser. Resursoptimering saknas, vilket är emot all militär erfarenhet.

Dessutom: Varför säger Sten Tolgfors att Black Hawk ska tillföras svenska styrkan i Afghanistan? Vet han inte att allt som tillförs tillhör ISAF? Amerikanarna är på väg att sända 40 helikoptrar nu, jag har själv sett bygget av hangaren på Marmal. De ska serva hela styrkan upp i norr i vårt område. Om vi sänder två till så kommer de att tillhöra ISAF. Bra förstås, men samtidigt: det finns fler hål att stoppa i för våra tjejer och killar därnere.

Men försvarsministern har nog en annan plan: Sverige ska tillföra stridsgruppen BG11 o BG14 denna resurs: Vi kan inte längre bara tillföra det vi är bra på utan även det vi inte kan, oavsett vad det kostar. Men varför kan inte Sverige tillföra nåt vi redan är riktigt bra på istället och låta andra länder ta ansvar för helikoptar?

Och dessutom stoppas vissa modifieringar av helikopter 15, vilket kan vara splitterskydd, motmedel eller ledningsystem? Och hur ska vi kunna använda dem då? Ska de bara stå i Sverige? För då kan vi inte ha dem som det är tänkt, utomlands. Och vilken nytta gör de då?

Nej, tänk om innan det blir fel och vi får reda ut allt i höst...

Sjukvård

Hur fungerar sjukvården på campen? Självklart måste en sån chans tas när jag är där att med egna ögon kunna få se vad som händer.

Vi besökte ett tält som kunde ställas upp på några minuter. Här kunde en skadad person tas omhand av läkare och få den första hjälpen. Dessutom finns ett par Patrior som är Medevac, utrustade med bårar och med möjlighet att ge t ex blod. Imponerande!

Dessa Patrior följer alltid med ut i fält och håller sig i närheten av övriga gänget. De kan ta hand om ev skadade omgående med den kompetens och det material som de förfogar över.

Tyvärr fanns just nu ett bekymmer i hela Afghanistan och det gällde Röda Korset och deras symbol som är känd i hela världen. Den symbolen finns det överenskommelser om att den alltid är fredad, även i krig. Men det bryr sig inte talibanerna om. De har skjutit ändå. Hur ska man då göra? Ta bort den och inte visa utåt att det finns sjukvård inom räckhåll? Låta symbolen med Röda Korset vara kvar och riskera att bli beskjuten? Utrusta personalen med vapen i syfte att kunna skydda sig själva?

Frågan är komplex och tål att tänkas några varv till på.

Hur ofta har det hänt, när har det hänt, varför har vi inte fått information om detta tidigare?

Återkommer om helikoptar och Medevac

På väg mot Sherbergan i Afghanistan

Att ta på sig utrustning på morgonen, se färdvägen på karta och ta sig in i stridsfordonet är ett kapitel för sig. Tungt, varmt och spännande. Men samtidigt känner jag en stor ödmjukhet inför den planering som gjorts för att ta oss från campen i Mazar-e-Sharif till Sherbergan, en stad som ligger troligtvis några mil ifrån. Men färdmässigt betyder det ett par timmar i en sittställning där man inte kan räta på ryggen fullt ut. Det var bara att bita ihop.

Tur i alla fall var att jag fick kliva in sist, så jag hade en liten ruta på 4 x 10 cm att se ut igenom. Det monotona ljudet som uppstår med öronproppar i är sövande, men jag kämpade emot och ville se ut hela tiden. Efter en stund började det att regna och då virvlade dammet upp och la sig som en hinna för glaset. När vi stannade idkade jag fönsterputs...

Ett torrt landskap skymtade genom rutan. Nån grön plätt fanns, men avsaknad av prunkande trädgårdar och vatten uteblev. Torrt, dammigt och varmt var nog mer rätt. Vägen var guppig och efter ca 40 minuter stannade vi för första anhalten. Vi kollade på en polisstation där ANP, den afghanska polisen fått hjälp att bygga en skyddsmur runt stationen.

Desstutom passerade vi ett litet vattendrag, som en bäck, där vi hjälpt till att svetsa fast ett galler för att ingen IED (bomb) skulle kunna sticka in under den lilla bron och explodera. Snillrikt, men det finns många små broar i Afghanistan.

Landskapet var kargt, gräs fanns på några platser men dammet tog överhand överallt. En gammal pipeline syntes i bakgrunden, ett arv från sovjettidens ockupation, helt obrukbar, rostig men hur lång som helst och avskuren på flera ställen. Ett bra ställe att gömma sig bakom om man ville nåt ont...

Men vi var väl skyddade av våra soldater. De kollade allt innan vi släpptes ut, och sen stod de på pass och kollade runt medans vi fick informationen om just det ställe vi var på och vad som hänt där tidigare. Folk passerade på vägen i gamla bilar, nån hade trehjulingar med överbyggt flak där vi skymtade att familjen satt och fraktades med barn, burkor och män. En annorlunda värld för oss som kommer från det skyddande Sverige med bälten, hjälmar och trottoarer.

Hundar i Afghanistan!

De hundar som är i Afghanistan under min vistelse har precis som människor en viss form av ledighet, inte semester men "leave". Och dessvärre hade hundarna det just den här veckan. Istället fick jag ta del av en video om hur de jobbar tillsammans med sin hundförare.

Om de är rätt tränade har de ett väderkorn som kan sniffa upp de dolda bomber som ibland finns nedgrävda i marken, och de är betydligt snabbare än allt annat i mekanisk väg.

De tränas för att söka av en väg som ligger framför dem på ett mycket effektivt sätt. De markerar när de väl hittar nåt misstänkt och då kan den mänskliga resursen gå fram om elliminera det som finns där. Effektivt och bra. De kan spåra det som är nedgrävt och även sånt som ligger i vatten.

Jag har personligen fått närvara när hundar har letat narkotika, då på ett fängelse i Sverige. Personen som hade narkotika på sig var jag, och hunden markerade omedelbart, till och med på vilken sida av kroppen den lilla påsen befann sig. Det tog nån sekund. Och dessutom tyckte hunden att det var kul!

Varför har vi inte fler hundar för de värdefulla uppdrag de kan utföra? Vi vet att militären behöver hundar, men det gör polis, tull och andra myndigheter också. Här finns ett uppdrag att ta itu med! Besökte hundskolan i Sollefteå för nåt år sen och kunde se hur effektivt det går att få fram dugliga hundar för olika uppdrag.

Så nu får det väl bli nån motion i höst, igen!

Säkerhetsgenomgång...

Fick en grundlig genomgång av IED och hur de fungerar. Bomber som grävs ner, göms under broar, läggs bakom nåt annat och smäller ibland som motståndarna vill. Men inte jämt. Inte alltför svåra att tillverka, hyfsat billiga och oerhört farliga.

För några år sen var jag i Slovakien med ett gäng försvarspolitiker och vi fick en grundlig genomgång över de vapen som används i krig ända från medeltiden och framåt. För varje vapen som uppfunnits har det kommit ett motmedel, och för varje motmedel har man uppfunnit ytterligare ett vapen. Vi såg allt från lansar till sköldar, pilbågar och skyddsutrustning och muskedunder och hur de skyddade sig från det.

Hur lång tid ska detta elände fortsätta? Hur många till ska bli lemlästade? Jag såg många som saknade en arm eller ett ben, förmodligen personer som sett lite för nära på IED eller annat som kostat en bit av kroppen. Många barn sägs ha blivit skadade också av de bomber som finns kvar på marken och ännu inte smällt.

Och vi sänder ner stridsfordon 90 och nu pratas det om att stridsvagnarna ska ner...vad blir talibanernas svar på detta?

Varför DN debatt?

Av vilken orsak väljer Sten Tolgfors att gå ut på DN debatt om att han söker Riksdagens stöd för att inhandla några helikoptrar? Räckte det inte med att talmannen i Riksdagen uppmanat Fredrik Reinfeldt och kompani att se till att budget offentliggörs samtidigt det datum som aviserats i kammaren?
Ren och skär populistisk propaganda för att lyfta deras budget ett antal gånger i media i stället för att göra som påbjudes: Berätta budget för Riksdagen i kammaren först!

Läs gärna DN debatt som skriver om detta eller bloggen från Wiseman som är på hugget

In i Afghanistan...

Vi landade och klev ur flygplanet utan problem. Värmen slog emot oss, luften var varm och dammig. Alla verkade veta hur allt skulle gå till, kön ringlade in i ett stort förråd där civila personer omvandlades till soldater i ett nafs.

Jag fick också min beskärda del: En väska med tillhörande hjälm och väst väntade på mig. Eftersom jag är civil fick jag låna en grön overall "för att inte lorta ner mig". Den overallen hade jag en gång...

Det förväntades att vi gick ett par tre hundra meter med allt påsatt på kroppen. Västen vägde 14 kg vilket i sig var grymt tungt. Jag fick assistans att knäppa ihop den efter alla konstens regler. Tänkte att det här skulle man behöva utbildning för att klara...bar i alla fall allt, totalt 38 kg till stridsfordonet som väntade, en Patria. Här gällde det att inte visa sig svag tänkte jag och bet ihop. (Jag som inte ens bär kassar med mjölk från affären!)

Vi fick anvisningar för vad som skulle hända, och ifall det hände nåt annat än beräknat också. Den informationen innehöll bla vem som skulle ta över ledningen av alla våra fordon om vi blev beskjutna eller skilda åt av nån orsak.

Vi i min vagn uppmandes att sitta stilla under alla omständigheter och jag förstår att vi inte hade nån annan chans heller: skulle vi avskiljas från de övriga måste vi nog undsättas på annat sätt än genom egen försorg.

Jag kikade ut genom det lilla fönstret och såg asfalterade vägar, i början men sen sämre vägar vilket också kändes inne i vagnen. Vi satt fastspända med bälten vilket var behövligt. Kroppen var utvilad och det var bra för vi kunde undvika de värsta guppen. Kolonnen körde fort, vi passerade en brokig stad som var Mazar-e-Sharif och vips var vi inne på campen.

Skönt komma ut i luften, skönt att inget hänt och visst låg det förväntan i luften inför dagarna som fanns framför oss alla.

På väg in i Afghanistan

I väntan på flyget fick vi besöka en moske i Abu Dhabi. Den hette Sheik Zayed Mosque och är förmodligen en av de vackraste byggnaderna i världen. Kostnaden är ca 4 miljarder svenska kronor, så visst måste de få valuta för pengarna. Vi diskuterade en hel del om det här förhållandet till pengar som skiljer sig från Sverige: jag slås flera gånger efteråt att vi alltid bedömer "i förhållande till det billigaste". Här i Förenade Arabemiratet kostade det säkert, men pengar är absolut inget bekymmer och är totalt ovidkommande. Det var genomgående störst, mest och vackrast i allt vad vi såg, från mattan som täckte golvet till ljuskronan eller tvättställen på toaletterna, rejält åtskilda för män och kvinnor. Värmen var stark, runt 30 grader och himlen var blå. Solen gjorde ont i ögonen på oss nordbor som inte är vana. Men varför klaga? Snö har vi nog av hemma.

Jag fick ikläda mig min första (!) förklädnad för att komma in i mosken.

Men OK, reser man får man ta seden där. Satte snällt på mig den svarta skepnaden och täckte en del av håret, men det dög inte. Genast fick jag tillsägelse att täcka mer av håret. Men det krävs nog träning, för ideligen åkte sjalen ner och och jag fick försöka rätta till allt.

Så togs vi då till flygplatsen i god tid. Vi fick vänta på att alla andra satt sig innan vi klev in. En röd matta var utrullad, för att markera att vi hade en general (egentligen två) med oss och självklart fick han sitta längst fram. Vi vanliga satte oss snällt bakom.

Resan över bergsmassivet var otrolig. Nog hade jag hört att Afghanistan var bergigt, men att se dessa bergskammar rulla fram i en oöverskådlig mängd under oss och ständigt förändras med snö på topparna och en aning grönt i nån enstaka dalgång var mastodontlikt. Jag förstår att om man berhärskar och kan gömma sig i dessa bergspass kan man vara försvunnen för världen så länge man själv önskar. Som fordon är nog enbart helikopter möjligt, men samtidigt omöjligt att landa med. Men om kameler och åsnor har en utvecklingspotential i världen så är nog det här ett område.

Såg även en konstgjord ö i form av en palm. Mina blivande svärsöner berättade senare att de sett den på TV och att det gick att hyra in sig där. Märkligt, här söker vi genuint och naturnära och så går nån och bygger en ö...

Äntligen...Afghanistan!

Ett varmt välkomnande i Abu Dhabi

En stor önskan har gått i uppfyllelse: Jag fick resa till Afghanistan! Nu tänker jag berätta om mina upplevelser i ett antal bloggar.

Under resan skrev jag inget på bloggen: Jag ville inte röja vart jag var! Spännande och viktigt att försöka följa de regler som sattes upp, i första hand av Försvarsmakten och sen även av Riksdagens säkerhetsfolk. Stort tack för all hjälp så här långt.

Den 23/3 steg jag upp 03.30 för att ta mig till Arlanda med vidare transport till Frankfurt och sen Abu Dhabi. Det här var sista resan för Försvarsmakten som går denna resrutt: Den tar alldeles för lång tid! 24 timmars resa tär på krafter, inte bara på mig utan även på alla de soldater som varit hemma på leave (ledighet) och nu skulle tillbaka för att avsluta missionen. I fortsättningen ska resan ske med direktflyg, nåt vi tjänar både tid och pengar på.

Efter 2,5 + 6,5 timmars flyg med 3 timmars uppehåll i Frankfurt nådde vi Abu Dhabi. Värmen slog emot oss, det var kväll men fortfarande dallrade luften. Vi hade kängor och varma kläder, men nu blev det bråttom att knyta upp skosnören. Vi fick hastigt slänga in packningen i Villa Nobel och sen fördes vi till en restaurang där vi åt middag. Inkvartering sen för min del i ett rum med 16 sängar, där jag fick en rumskamrat, Eva, som var på väg till Afghanistan precis som jag.

Eva var erfaren, visste var duschen låg och sen kopplade hon in en film på sin dator och somnade. Jag låg vaken en lång stund och funderade över vad jag gett mig in på.

Forts följer