Här ställs vi inför att tänka nytt!
En vacker resa i en dalgång tar oss till Kvinnocenter som ligger en dryg timme söderut från Dushanbe. Böljande kullar, människor efter vägen och en och annan åsna ser vi trots regn och stundtals dimma.
När vi kommer fram möts vi av föreståndare och de kvinnor som arbetar på centrat men även av några unga flickor som numera får vara där några dagar, veckor eller månader för att kanske starta ett nytt liv.
Vi får veta att döttrar gifts bort och ingår efter giftermål i den nye mannens hus. I huset finns nästan alltid storfamiljen, flera generationer bor tillsammans. Ålder för giftermål är enligt lagen 18 år men på vissa hålla gör man religiösa ceremonier där man gifter bort döttrar tidigare därför att familjen oroas av ogifta döttrar och livförsäkringen är att ha en man. Men den religiösa ceremonin duger inte för staten, så om mannen dör eller emigrerar står kvinnan utan skydd från familjen
Centat jobbar hårt med att få familj med döttrar att förstå att man även måste ha en statlig vigsel som är den som ger arvsrätt och status som fru. Och barn som föds registreras tidigast när de blivit 4 veckor men ibland inte då heller - och då finns de inte.
När mannen, vilket ofta händer, emigrerar till mestadels Ryssland blir svärmor överhuvud. Det är ett mansunderskott på grund av kriget. Svärmor äger rätt att besluta över svärdöttrar, de kan tvingas leva under slavliknande förhållanden. Om svärmor säger att kvinnan inte får lämna huset är det så, om hon inte får ha egna pengar eller gå skolan så är det vad som gäller.
Rangordningen är hård i landet och bygger starkt på familjen. Den absolut sista utvägen är skilsmässa. Långt innan kommer självmord och det är mycket vanligt.
Svärmor kan också bestämma när det är dags för son o sonhustru att skaffa barn...
Kvinnocenter får pengar från OSSEs mission som ger en liten slant. Den räcker till lön för föreståndare, psykolog och advokat. Dessutom har centrat kvinnor som lär ut sömnad och data fast mest som ursäkt för vissa kvinnor för att få komma hemifrån. Men de berättar stolt att vissa kvinnor har fått jobb inom administrationen på kommunhus eller på lokala skolan. Pengarna räcker inte till hyra. De tar emot ca 600 kvinnor till centrat per år men jobbar mobilt med ytterligare 1000 kvinnor i omnejden.
När vi ska gå uppför trappen måste vi gå en och en, den håller inte för fler kilo. Vi går försiktigt uppåt, blir inbjuden till ett rum där vi ska få te. Men el finns bara på morgon o kväll, en timme vardera, så vi tackar artigt nej och sätter oss i det utkylda rummet med tekannan som är iskall och får kvinnornas berättelser.
Dem ska jag skriva mer om i tidningen Morgonbris.
Leran täcker gatan utanför, en brun lera som just nu är kladdig på grund av regn. En ko går ensamt förbi och tittar med trötta ögon på oss. Hon verkar veta vart hon är på väg, men hon gör sig ingen brådska.
Byn har inget vatten, källan har torkat ut för många år sen så allt måste inhandlas från närliggande byar. Inget kan heller odlas för att hjälpa upp tillvaron.
Jag undrar hur de klarar av att bo där, att tvätta, handla, bada och hålla sig ren, rent ut överleva, men kvinnorna är hela och rena. De verkar njuta av vårt besök, vill prata och visa om än först med lite blygsel. Några provar toaletten men rekommenderar att vi som absolut inte måste försöker avstå. Jag hör till dem.
När döttrar inte kommer till skolan knackar kvinnor från centret dörr och lyckas oftast övertyga om vikten av skolan. Det kan ha gått månader från förra skolbesöket men de övertalar och övertygar. Jag inser att det motstånd som finns mot kvinnofrågor i Sverige är en ljum sommarfläkt jämfört med vad dessa kvinnor genomlever.
I bussen hem beslutar vi om en insamling för att ge dem ytterligare en symaskin - fast de har ju bara el 2 timmar per dag!
