Tankarna finns hos soldaterna i Afghanistan, som skadats och den tolk vi mist och alla deras släktingar. Dagen har varit tung, papperstidningar har inte räckt idag utan TT:s sida har högsta prio. Säkerheten måste sättas först, trots det går det inte att alltid skydda sig. Inser att livet på campen är svårt just nu, en grupp är på väg hem och en annan står beredd att byta av. Mycket information ska överföras, inget får missas just nu och livet måste rulla vidare även i Afghanistan.
Min åsikt och mitt partis åsikt är fortfarande att vi inte kan överge Afghanistan, men vi måste ha större fokus på de civila delarna samtidigt som vi inte kan dra tillbaka militären i nuläget. Proportionerna måste bli 1:1, inte 3:1 som det är idag till militärens sida.
När lokalbefolkningen inser att vi är där för att bygga upp landet har vi en chans att vinna freden, men när USA skjuter civila så förlorar både vi och de kriget.
Fred vinns inte med militär.
Varför har vi inte mer forskning på hur freden bevaras i länder som haft fred länge istället för att forska hur freden ska uppnås i länder som haft krig under lång tid?
SvD, DN, Sten Tolgfors, Allan Widman
En gammal ny amerikansk president och Europas säkerhet: Vart är debatten på
väg?
-
I och med omvalet av Donald Trump till USA:s president uppstår – återigen –
många frågor för den europeiska säkerheten. Europa är fortsatt beroende av
amer...
9 timmar sedan
2 kommentarer:
Vi ingår inte direkt i den första ockupationsstyrkan som försöker rädda afghanerna från sig själva. Innan vårt krig har afghanerna vunnit mot bl.a. Talibanerna (Stödda av USA och Pakistan, besegrade med hjälp av samma stater), Sovjet, Britterna, Osmanska riket, Perserna och Grekerna.
Alla har de försökt skapa rättvisa i Afghanistan.
Sovjet hade t.o.m EXAKT samma skäl som vi har idag. Befria den afghanska kvinna, krossa terrorismen, stoppa islamismen.
Man utsätter inte den man älskar, sitt barn, sin man för uppenbar risk att bli dödat eller svårt skadad, psykiskt som fysiskt. Hemvändande soldater efter utlandstjänst mår inte särskilt bra. Det kommer inte de svenska soldaterna heller göra.
Det finns väl dokumenterat i bl.a. USA och Storbritannien. Hur mår Vietnam- och Gulfkrigs- veteranerna idag? Psykiska och mentala problem kommer som ett brev på posten, det är inte samma levnadsglada unga män och kvinnor som återvänder hem som när dom reste. Svårt att åter acklimatisera sig till den tidigare tillvaron med familj och kompisar. Med många obehagliga outplånliga minnen och upplevelser i bagaget kommer skuldkänslor och stor risk för självmord som följd.
Det skall nog vara starka motiv för att ta den här typen av uppdrag innan man beslutar sig för att ta steget fullt ut. Sverige är överhuvudtaget inte hotad av någon yttre fiende men vi kan bli det på grund av vårt engagemang i Pakistan, Afganistan och Irak. Våra svenska soldater blir betraktade som amerikanska "legosoldater" i dessa länder och inte som några "svenska befrielsesoldater".
Risken är att det medför repressalier mot oss på grund av Sveriges engagemang och vi får terroraktioner på vår egen mark. Frihetshjältestatus på hemmaplan lär aldrig de svenska soldaterna få, utan de kommer att betraktas som "suspekta legosoldater" åt främmande makt hur många militärbetygelse och medaljer man än hänger på dem.
Alla återvänder inte med livet i behåll utan kommer in "bakvägen" i svarta plastsäckar till de anhöriga. Detta kommer även att hända våra soldater. Sedan är det familjen och de närstående som får ta sorgearbetet medan svenska försvaret smiter undan allt ansvar.
Nej, befria era söner/döttrar/fruar och män omedelbart från dessa tvivelaktiga uppdrag i amerikansk tappning så att ni slipper det stora traumat och skuldkänslor när något händer era kära.
Svenska regeringen och försvaret lär inte drabbas av några skuldkänslor, sorg och livslångt sorgearbete utan de kommer med sina sedvanliga beklaganden och därmed punkt och slut. Vi har inga giltiga motiv för att befinna oss i Afghanistan. Kriget skadar vårt anseende och trovärdighet ute i världen och att Sverige skulle vara det land som för en fredsbevarande eller fredsbefrämjande politik blir satt på skam.
I regel har aldrig det ledande skiktet sina egna söner och döttrar i de områden där de utsätts för sabotage och dödliga angrepp. De sitter för det mesta i administrativ tjänst på hemmaplan. Krigshetsarna vill att andra skall utföra deras smutsiga och farliga arbetet men undviker att själv skicka sina egna nära och kära, söner/döttrar på dessa uppdrag.
Regeringen bör ta sitt ansvar och ta hem våra soldater omedelbart innan deras hemresa blir inpackat i en amerikansk plastsäck. Det är bara en tidsfråga innan det är en realitet. Vi har redan svårt skadade soldater under hemtransport. Lyckligtvis med livet i behåll.
Skicka en kommentar