Igår fick jag beskedet: Två svenskar i Afghanistan, i vår insats, dödade i attack! Först tänkte jag på deras anhöriga, att de nåtts av detta bud och hur deras värld förmodligen rasat samman. Känner ett verkligt deltagande då min dotter också ville vara där under en tid, men innan hon kom så långt hände annat.
Det är inte lätt att gå vidare för deras anhöriga efter ett sånt besked.
Men vår styrka måste fortsätta att stötta det afghanska folket! Vi är där för att de bett oss vara där. Deras önskan har gått vidare till FN och Säkerhetsrådet, och de i sin tur frågade vem som klarade detta. Därför är styrkan NATO-ledd, de är de i världen som bäst kan leda en sån här mission just nu.
(I Bosnien har vi växlat över till EU när hotbilden minskade, där leder EU nu fast det var NATO från början)
Det är svårt att förklara kortfattat varför vi är i Afghanistan. Men vi är där därför att de bett om stöd. Likaså i Kosovo och snart igen i Adenviken. Det är inget vi hittar på själva, att sätta ihop några personer, fara ut och försvara ett annat land. Vi är önskade där både av landet och av FN.
Och vi gör nytta! Fler barn får gå i skola, fler flickor får gå i skola och det påbörjas ett försök till demokrati. Men vägen är oerhört lång! Kvinnors rättigheter står inte högt i kurs hos männen, många kvinnor dör under graviditet och förlossning, många barn dör innan de når sin 5-årsdag för att det saknas hälsovård.
Det är här vi borde anstränga oss mer, öka den civila budgeten och bygga skolor och hälsocentraler, fängelser som fungerar, domstolar som innehåller rättvisa domare, polis som kan upprätthålla ordning osv. Och då måste man ha befolkningen med sig, inte emot...
Läs gärna SvD, DN, Mitt-i-steget, Carl Bildt, Sten Tolgfors och även mina tidigare bloggar om Afghanistan
Why Great-Power Leverage in Europe May Be More Limited Than It Looks
-
When four governments changed in quick succession between March and May —
in Hungary, Bulgaria, Romania and Slovenia, all members of both the
European Unio...
2 veckor sedan